Historik

Brännkyrkagatan är en gata på Mariaberget mellan Pustegränd och Kristinehovsgatan på Södermalm i Stockholm. Gatan fick sitt namn vid namnrevisionen 1885. Innan dess var namnet Stora Bastugatan och Besvärsgatan. På 1600-talet förekom även beteckningen Gamble Badestugegatathun och Stora badstwege gattan. Fram till 1959 började gatan vid Södermalmstorg/Slussen. Från början fortsatte gatan långt västerut via nuvarande Hornsbruksgatan och Bergsunds strand ända fram till flottbron vid Liljeholmsviken, den var således mycket lång. Och länge var Brännkyrkagatan den rakaste vägen till Hornstull, men när berget vid Hornskroken sprängdes bort på 1890-talet övertog Hornsgatan rollen som genomfartsled.

Gatan börjar idag med den branta backen vid Pustegränd. Den delen kallades vid 1700-talets början för Besvärsbacken. Backen är Stockholms brantaste gata med en lutning av 22%. Vid 1900-talet början användes den som en plats för testkörning av bilar och för att utföra bromsprov för Kompetensbevis för bilkörning (körkort).

Testkörning Besvärsbacken år 1900.besvarsbacken

Dagens hus byggdes 1984 i en tid då det fanns starkt motstånd mot att riva äldre bebyggelse. Cityskövlingarna hade urskiljningslöst raderat stora kulturvärden under några decennium. Några kvarter bort hade något hundratal personer ockuperat ett antal fastigheter i kvarteret Mullvaden 1977-78 i en uppmärksammad protest mot en planerad rivning. Dessa hus kom ändå att rivas. Och bara några år senare revs även det hus som stod på den plats där vårt hus skulle byggas.

Polisinsats kvarteret Mullvaden.polis_mullvaden

 

Brännkyrkagatan 36 – Historien om en plats

Huset på Brännkyrkagatan 36 ligger i en del av Stockholm, där man kan följa historien genom århundradena. Årsringarna syns tydligt och speglar väsentliga skeden i stadens utveckling. Bebyggelsens historia på tomten sträcker sig litet drygt 100 år tillbaka i tiden. Åren 1883-84 uppfördes här ett bostadshus i fyra våningar av byggmästaren F. E. Nyman. Mycket tyder på att det var byggmästaren själv som hade gjort ritningarna till den nya byggnaden i Kattryggen 15. Huset bestod av 15 lägenheter. På gården byggdes en kombinerad verkstadslokal och tvättstuga. Byggnaden hade sedan 1950-talet varit föremål för vanvård och ett kraftigt förfall genom den oseriöse fastighetsägaren Gunnar Läggeberger. I slutet av 1970-talet var huset till stora delar obeboeligt. Byggnadsnämnden beslutade 1981 att det gamla huset fick rivas och dagens byggnad uppföras. Den stod färdig för inflyttning 1984 efter en delvis mycket dramatisk historia.

 

Mariaberget – en av Stockholms märkligaste stadsdelar

Det är oklart när den äldsta bebyggelsen etablerades på Mariaberget. Sedan 1400-talet har det funnits en kyrka – Maria Magdalena – för de människor som bodde söder om staden mellan broarna. Den äldre bebyggelsen skadades svårt, för att inte säga utplånades, av den svåra brand som drabbade Mariaberget 1759. Det var efter branden, som området fick sin nuvarande karaktär. Ännu idag finns en stor del av bebyggelsen helt eller delvis bevarad. Mariaberget är ett av de bästa exemplen i Stockholm på en bebyggelse som kontinuerligt förtätats för att senare komma att förnyas. Det betyder att vi bredvid varandra kan se hus från tre århundraden och på så sätt hur bebyggelsen utvecklats. På bilden nedan Södermalm på 1640-talet. Mariakyrkan är markerat.

Soder1640

Mariaberget har behållit karaktären av en blandad bebyggelse av bostäder, men också många småindustrier, som en gång gav området karaktär. Här fanns ljusfabriker, linneväverier, sockerbruk, tobakspinnerier, trikåfabriker, färgerier och verkstäder. En av 1800-talets kända stockholmsskildrare, Josabeth Sjöberg (1812-1882) växte upp i kvarteret Kattryggen. Som vuxen återkom hon till Mariaberget och har bl.a. avbildat Tavastgatan en vinterdag förmodligen någon gång i slutet på 1870-talet.

Under 1940- till 1960-talen köpte Stockholms stad upp flera av fastigheterna i området, då man planerade en omfattande sanering och rivning av många av de äldre husen. Detta innebar en systematisk förslumning i väntan på de stora besluten om rivningar och nybyggnationer. Rivningarna skedde tidigare i andra delar av Stockholm och 1971, i svallvågorna efter almarna i Kungsträdgården, togs beslut om att rädda bebyggelsen på Mariaberget och att stadsdelen skulle få behålla sin karaktär. Idag uppmärksammas Mariaberget för sin välbevarade bebyggelse, men också för att det är miljön till Stieg Larssons Milleniumböcker.

Brännkyrkagatan fick sitt namn vid namnreformen 1885 då namnet ersatte de äldre namnen Stora Badstugatan och Besvärsgatan. Brännkyrkagatan är ett exempel på namnsättning av gator med namn från Stockholms omgivningar. I detta fall Brännkyrka som är socknen direkt på andra sidan Årstaviken och med sockenkyrka vid Stockholmsmässan i Älvsjö. Under 1600-talet var gatusträckningen på Mariaberget känd som Bastugatan eller gamla Bastugatan (1647) och Stora Bastugatan (1679). Den östra delen med den mycket branta backen kallades Besvärsbrinken och senare fick hela gatan heta Besvärsgatan. Gatunamnet vittnar om hur man upplevde svårigheterna att få upp ved och livsmedel från kajerna av Mälaren eller Saltsjön och upp på Mariaberget. Man kan lätt föreställa sig de besvär, som man kände när man skulle ta upp vagnslaster för den branta backen. Så sent som 1923 föreslog man att gatan skulle återfå sitt gamla namn Besvärsgatan, då det fortfarande levde i folkmun. Man påpekade också att det nya namnet var vilseledande, då trafiken till Brännkyrka hade flyttats över till Hornsgatan och inte längre gick längs Brännkyrkagatan. Men namnet Brännkyrkagatan bibehölls. Det betyder att vårt hus äldsta adress har varit Besvärsgatan. I samband med att man byggde Mariahissen 1885 för att underlätta transporterna upp på Mariaberget genomfördes också en gatujustering då nivåerna på Brännkyrkagatan jämnades ut. Detta medförde att en del av byggnaderna kom att ligga på bergsklackar högt över gatunivån t. ex. Brännkyrkagatan 38 och tidigare Brännkyrkagatan 32. Tydligast ser man detta på den s.k. puckeln mellan Blektornsgränd och Bellmansgatan.

Mariaberget

Enligt Heinrich Neuhaus stora översiktskarta (ovan) över Stockholm från 1870-talet fanns det då inte någon byggnad på vår tomt. Den är där återgiven som en trädgård, vilket betyder att det hus som revs 1982 sannolikt var det första hus som stått på tomten. På A.R. Lundgrens karta från 1885 återfinns vår äldre byggnad mellan de äldre byggnaderna på Brännkyrkagatan som då ännu benämndes Besvärsgatan (ovanför ä:et i ”Besvärs” nedan).

Lundgren

 

Det gamla huset

Det gamla huset uppfördes åren 1883-84, som ett bostadshus i fyra våningar av byggmästaren F. E. Nyman. Som nämnts var det sannolikt byggmästaren själv som stod bakom ritningarna. Huset var byggt direkt på berget och bestod av 15 lägenheter varav 14 om två rum och kök och en med tre rum och kök. Den totala bostadsytan var 574 kvadratmeter. Den största lägenheten var belägen på bottenvåningen och var litet finare. Det var det vanliga i 1800-talets stockholmslägenheter att de största lägenheterna låg nederst i husen. När hissar installerades flyttade de finaste lägenheterna uppåt i husen. Lägenheterna i huset var byggda så att det var möjligt att slå samman två lägenheter till en större. Om det verkligen gjordes någon gång är oklart, men även när huset på 1950-talet beskrevs mer detaljerat fanns det fortfarande 15 lägenheter och ett gårdshus. På gården byggdes i samband med att bostadshuset uppfördes, en kombinerad verkstadslokal och tvättstuga. Där fanns även husets torrtoaletter. Husets uppvärmning bestod av kakelugnar i rummen och vedspisar i köken. Sannolikt genomfördes en modernisering 1929, som innebar att lägenheterna mot gatan fick vattentoaletter, medan lägenheterna mot gården fick vattentoaletter installerade på vinden. Dessa var i bruk tills huset revs 1982. Lägenheterna hade betydligt större takhöjd än i det nuvarande huset. Med samma byggnadshöjd fick man då bara in fyra våningsplan mot dagens sju.

SSMFI037817L

Samtidigt som hela Mariaberget förslummades, skedde samma utveckling i huset på Brännkyrkagatan 36. Den dåliga bostadsstandarden och den svåra situationen med Gunnar Läggebergs ägande och fiffel gjorde att byggnaden förföll. Den som idag har personliga minnen av det gamla huset är Maria Nilsson, som flyttade hit 1953 med sin mor Sigrid Gästgivar. På 1950-talet bodde det sex barn i huset och det var fullt av liv. I gårdshuset hade en man vid namn Lindgren hyrt verkstadslokalen och gjort om den till en bostad om ett stort rum med kök. Lindgren eldade i sin spis för att laga mat, men också för att hålla värmen. Röken från hans skorsten lade sig mot fönstren i husen runt gården. Detta retade de andra hyresgästerna och de täppte igen hans skorsten. En dag tog Lindgren själv och reste en järnskorsten, som räckte över taken till de andra husen. Därefter fick han vara ifred. 1960 fyllde Lindgren 80 år och firade detta ordentligt. På natten efter festen röjde dottern och hällde bland annat upp en del ättikssprit i en Ramlösaflaska. När Lindgren sedan dagen efter drack ur Ramlösaflaskan blev han förgiftad. Trots att man uppmanade honom att ta sig till Södersjukhuset gjorde han inte det. Han hade en läkartid några dagar senare, men dog tyvrr innan dess. Dottern avstod senare sin andel till föreningen i samband med att föreningen köpte andelarna av medlemmarna 1981.

Det gamla huset förvärvades på 1950-talet av den ökände fastighetsskojaren Gunnar Läggeberger. Hans affärsidé var att sälja andelar till sina hyresgäster i syfte att bilda en andelsförening. Detta var egentligen bara ett sätt att pressa fram kontanter av hyresgästerna. Sigrid Gästgifvar köpte t.ex. sin lägenhet 1953, ett köp som bekräftades ånyo 1955 om en köpeskilling av 20 000 kr. På liknande sätt hade han sålt andelar till alla hyresgästerna i det gamla huset, men behållit två själv. Men fastigheten underhölls aldrig och började förfalla. Gunnar Läggeberger hävdade att de boende var andelsägare, medan de själva hävdade att de var hyresgäster, då någon lagfart inte kunde utfärdas och det egentligen inte fanns någon andelsförening. Läget var låst och hyresgästföreningen försökte att hjälpa hyresgästerna att få Läggeberger att ta reson, men i slutet av 1960-talet gav man upp.

År 1967 flyttade Sigrid Gästgifvar till Kungsholmen och lämnade då sin lägenhet till bostadsförmedlingen, som inte ville ta emot den. Ingen skulle behöva bo så illa. Sigrid hyrde istället ut sin lägenhet som ett lager. Några av de som bodde i huset gav upp och sålde sina andelar till andra, medan de flesta behöll dem i en förhoppning om att Stockholm stad skulle utnyttja sin förköpsrätt, dvs  köpa fastigheten och behandla de boende som hyresgäster. Flera av husen runt omkring köptes ju av staden för den planerade saneringen av Mariaberget. Det som till slut förändrade situationen i början av 1970-talet var att Gunnar Läggeberger dog och att arbetet med en sanering av kvarteret Kattryggen tog sin början. Storbyggmästaren Olle Lindgren köpte fastigheten på andra sidan gården mot Tavastgatan och ett mindre kommanditbolag köpte Brännkyrkagatan 34, båda för att bygga om husen.

 

Den stora förändringen

Efter Gunnar Läggebergers död ville änkan Signe Läggeberger bara slippa sin mans oetiska affärer och började därför sälja sina andelar. Under 1970-talet blev de flesta hyresgästerna lagfarna ägare till andelar. Ägandeformen var ändå svår, då den innebar att varje lagfaren andelsägare hade vetorätt till varje beslut. Varje enskild andelsägare kunde motsätta sig varje beslut av föreningens styrelse. I mars 1978 sålde Signe Läggeberger de sista andelarna och den 18 maj 1978 hade bostadsrättsföreningen Kattryggen 15 sitt konstituerande möte. Det dröjde ytterligare tre år, till den 8 mars 1981, innan de lagfarna andelarna överfördes till bostadsrättsföreningen mot att varje medlem fick en motsvarande andel i det planerade nya huset. Vägen dit hade dock varit mycket lång.

 

Den politiska situationen

De stora omvandlingarna av Stockholm skulle under 1960-talet komma i andra delar av staden, med dess cityplan och motståndet kanske främst manifesteras i striden om almarna 1971. I samband med debatten om omvandlingen av city, framhöll fastighetsborgarrådet Hjalmar Mehr, att om man nu ville ha kvar några gamla områden, vikten av att man skulle bevara Mariaberget efter de principer, som på 1940-talet hade utvecklats inom kvarteret Cepheus i Gamla Stan. De gamla husen skulle saneras till modern standard, vatten och avlopp skulle anslutas och, om nödvändigt, skulle lägenheterna slås samman till större och modernare enheter.  Trots moderniseringen skulle man ha en tydlig känsla av att man befann sig i en historisk del av staden.

I grund och botten är det svårt att vara kritisk mot ett sådant synsätt. Bostäder blir bättre och mer trivsamma om man får en modern standard, samtidigt som det medför kraftiga förändringar av byggnader invändigt. Medan det ålderdomliga, det antikvariska, t.ex. i form av oförändrade fasader fortsatt blir en kvalitet i stadslivet. Här följer sannolikt Stockholm en förändring som skett i större städer runt om i västvärlden. Problemet var att Mehr såg en väg mot en total modernisering av Stockholm med några reservat för att tillfredställa de som önskade bevara något av stadens äldre karaktär. Dessa idéer mötte motstånd i slutet av 1970-talet som ledde till omfattande husockupationer i kvarteret Mullvaden vid Krukmakargatan och vid kvarteret Järnet, båda på Södermalm. Kvarteret Mullvaden var rivningshotat 1978, men många ville ha kvar ”Mullvaden” till bostäder och annat. Konflikt resulterade i en lång och uppmärksammad ockupation av kvarteret. Ockupanterna spelade in en skiva med låtar som förklarade deras politiska ställningstaganden och varför kvarteret inte skulle rivas. Det hela slutade med att polisen avhyste ockupanterna under mycket bryska former. Detsamma skedde i samband med husockupationen i kvarteret Järnet. I valet 1979 visade väljarna i Stockholm att de fått nog av rivningar och de partier, som drev rivningarna förlorade. Därefter blev det mer eller mindre rivningsstopp i Stockholm. Detta drabbade vår lilla förening.

 

Kampen om att få riva

Efter att ha haft nära kontakter med fastighetskontoret och byggnadsnämnden, där tjänstemännen i princip talat om för oss hur vi skulle göra, dvs. hur vi skulle skapa vår bostadsrättsförening och hur ägandet av huset skulle gå över till bostadsrättsföreningen − så blev det tvärstopp. Det fanns ingen möjlighet att riva det nu mycket förfallna huset. Istället ett hot om vite för att fasaden var så dålig att den hotade att falla ned. Stockholm stad sade nu att vi måste rusta upp det gamla huset och att det inte fanns några möjligheter till statliga lån, då det var alltför få kvadratmeter bostadsyta i huset. Vitesföreläggandet kunde utlösa en konkurs för andelsägarna och en tvångsförsäljning. Alla andelsägarna förstod inte allvaret i situationen, utan försökte tillskansa sig ytterligare andelar. Det var inte en enad front från andelsägarna, framförallt en person hade en egen agenda, men efter hårda konfrontationer tvingades han inse att det inte fanns någon annan väg än de flesta valde. Det enda Stockholms stad möjligen kunde acceptera var en bostadsrättsförening.

Vintern 1979 och våren 1980 var mycket dystra. Det såg inte ut att finnas någon annan utväg än en konkurs, ty ingen ville heller köpa huset. Ett flertal uppvaktningar gjordes främst genom sjukpensionären Anita Järvinen, som bodde i huset, av politiker i Stadshuset som borgarrådet Mats Hulth. Ulf Thorgren, som under denna tid var ordförande i bostadsrättsföreningen, var också en av cheferna på Aftonbladet. Hans arbete för föreningen svartmålades av kollegor som påstod att det var en spekulation i fastigheter i bostadsbristens Stockholm, och han kunde därför inte fortsatt föra föreningens talan utan avgick som ordförande. Det var svårt att driva frågorna, då de flesta av andelsägarna inte bodde i huset p.g.a. att dess dåliga skick. Under 1980 insåg vi efterhand att staden inte skulle göra verklighet att sitt hot utan situationen lugnat ned sig. Tjänstemännen blev åter litet uppmuntrande, men något beslut gick det inte att få fram. Vårt arbete hade väckt en viss respekt och det talades i Stadshuset om att man inte skulle jaga små privata bostadsrättsföreningar och sätta sjukpensionärer i konkurs. Konfrontationen blev ännu mer politisk mellan moderaterna med Sune Haglund i spetsen och Mats Hulth och socialdemokraterna.

Tjänstemännen i Stadshuset förmedlade en kontakt med arkitekten Lennart Ribbing, som skulle kunna rita ett hus, som byggnadsnämnden skulle kunna godkänna i den kulturhistoriskt så värdefulla miljön. Våren 1981 började det alltmer luta mot ett rivningsbeslut, men möte efter möte i byggnadsnämnden lämnade vårt ärende utan att fatta beslut. Frågan fanns hela tiden: Vilka ytterligare krav skulle ställas för att vi skulle få rivningstillstånd och bygglov? I november 1981, slutligen, fick vi rivningslov. Rivningen inleddes våren 1982 och det nuvarande huset stod klart för inflyttning i februari 1984, alltså för 25 år sedan. En dramatisk historia som fick ett lyckligt slut.

Det nya huset
EniroStreet